Musiksmak och personlighet

Finns det några fler spår angående varför vi fastnar för olika typer av musik? Det finns lite forskning på det som har en del synvinklar i ämnet.

Det finns ju ett antal tydliga signaler i musiken som symboliseras av artisterna som framför den. Jag tänker på rappare, med sin ”gangsta-stilar” och hårdrock med sina skinnkläder och smink som man kan jämföra med till exempel grupper i samma genre som ABBA, där det ser helt annorlunda ut i klädsel och framförande. Det är inte konstigt att man identifierar sig med den typ av personlighet som kommuniceras som man helst vill tillhöra.

Innehållet i musiken är också en sorts kommunikation om livsåskådning som kan ge en känsla av tillhörighet – eller inte. Det är väl detta som märks då man hör människor säga att hårdrock skapar aggressivitet och rap skapar kriminalitet. Detta tror inte jag på alls. Jag själv har alltid föredragit tuffa texter med vassa, ironiska texter som lite grann trotsar etablissemanget men det innebär inte att jag tillhör någon utomstående grupp utan jag tillhör de facto den stora massan människor som är väletablerade och gör rätt för sig. Möjligen kan jag förstå de som inte gör det något bättre.

Det finns också en genre inom musik som kommunicerar könstillhörighet. En del kvinnliga artister har texter som handlar mycket om kvinnors öden och syn på tillvaron, som kvinnor lättare tar till sig även om många män också tycker om den musiken. Där kan jag nämna Janis Joplin som exempel. Kvinnliga rappares texter skiljer sig också en hel del från manliga rappares vilket gör dem mer lättillgängliga för lyssnare av samma kön. Det hindrar inte att man kan tycka om både ock, inte minst då en hel del texter handlar om samhället och tillvaron i stort.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Next article

Olika media